AnniicA - Sötast i stan -

För första gången på ett par år så fick jag en riktig panikångestattack.
Jag jobbade över en timme, sen tog vi ett par öl och åkte hem. Jag kände det redan på tunnelbanan efter slussen, att nä, något är inte bra.
Klev av tåget vid Skärmarbrink och bara kände tårarna komma. När jag kom hem så föll jag ihop, bara låg på golvet och hyperventilerade. Bara låg där, orkade inte röra mig, kändes som att hela kroppen bara stretade emot allt som min hjärna ville att den skulle göra. Fick ingen luft.
Det värsta är nog fan att det fortfarande känns som att jag kan få en ny attack när som helst.

Jag hatar det. Fortfarande känner jag ingen ork i kroppen att packa. Åker till Gotland imorgon, och jag bara vill inte. Jag vill inte dit, jag vill inte träffa folk, jag vill inte göra något. Just nu vill jag bara sitta här. Helst omkramad i en stor och trygg famn. Men det kommer tyvärr inte hända förrän tidigast nästa vecka.

Jag är hjälplös, ensam och less.
Allt jag behöver just nu är en kram, och inte ens det kan jag få. Allt jag får är diss och dryghet, bara för att gränserna ska testas.