AnniicA - Sötast i stan -

Man kan inte mycket annat när man läser på helagotland.se där Gustav Hoffstedt ifrågasätts för att ha uttalat sig lite plumpt.
Hoffstedt i sig ifrågasätter varför man utlyser en tjänst på Konsumentrådgivningen under rådande lågkonjunktur, för att citera: "Är det ansvarstagande i en kommun med mycket ansträngd ekonomi att lysa ut den tjänsten? Vi kanske ska fundera om det är en nödvändig verksamhet."
Hallå? Ekar det innanför pannbenet? Det är ju nu under nämnda lågkunjunktur som konsumenterna snålar och anävder sig av Konsumentrådgivningen som mest! Jag blir fan förbannad. Jag har aldrig gillat Hoffstedt och hans konstiga tänk, men det vore jävligt intressant att krypa in i hans hjärna en dag för att kolla ur han tänker.
Framför allt: hur tänkte gotlänningarna när de röstade fram honom?
Det är bara blankt.

koffein

koffei´n, alkaloid som tillsammans med teofyllin finns dels i bönorna från kaffebusken, dels i blad från tebusken. Koffein har liksom teofyllin uppiggande, hjärtstimulerande, luftrörsvidgande och vätskedrivande egenskaper.

Kaffe, de vuxnas sätt att socialisera. Man kan sitta där med kaffet, sippa lite, och bara vara. Man behöver inte ens prata med varandra.
När man börjar dricka kaffe så börjar man samla vuxenpoäng. Dricker man inte kaffe så är man ändå inte riktigt vuxen, även om man kanske är det på pappret. Riktigt kaffe är det viktiga, inget jävla pulverkaffe, snabbkaffe ogillas!
Jag har försökt få en kaffebryggare till jobbet till vår avdelning. Det verkar dock vara jävligt svårt, men jag vidhåller starkt att detta faktiskt handlar om vår arbetsmiljö! :P  Och tänk vad vänner jag fått på hela företaget om jag skulle ta hit en kaffebryggare.

Nåväl, back to work.

Ja, det låter bra. Annica Almighty. Sure, Bruce Almighty i all ära, men ANNICA Almighty. Det låter lite mer rätt.
Jag och min "storasyster på jobbet" skojade om att jag borde kallas Hightower. Eftersom jag är så lång och mörk precis som han i Polisskolan-filmerna. Och stark, framför allt! Jag måste nästan slita ur framsätet på min bil varje gång jag ska köra. Jajamensan.

Vad säger ni, visst är likheten slående! ;)

Okej, kära läsare.
Jag är inne i en period där världen bokstavligt talat går emot mig. Jag är arg och bitter.
Världen är a real bitch, och jag kan inte påverka någonting.
Jag behöver en ny toy som inte missuppfattar mig så fort jag öppnar munnen. Jävla pucko.

Kolla vad man kan hitta på Google! :)

Jag är dålig på den här bloggen, men jag vet inte vad jag vill/kan/vågar skriva här.

I'm in trouble, minst sagt. Nåväl, det är inte så viktigt.
Livet har gått vidare, och jag med det, man måste lär sig att starta om, ladda batterierna ordentligt. Man ska inte gräva ner sig och älta det som har hänt. Bryt ihop och gå vidare.
Jag har haft två härliga månader, får väl vara glad för det lilla. =)

Jobbet går bra, det funkar. The days keeps passing by, och just nu känns det som att tiden bara flyger! Bara känns som att jag inte gör någonting! Jag har ju liksom ingenting att göra efter jobbet, jag åker hem, sätter mig framför datorn, bloggar, facebookar (börjar likna missbruk!), slöchattar med mina kubnördar.
Det bara känns som att jag saknar något, vad kan det vara... Ja, ett liv! En fritid, en hobby förrutom kuben, vänner att umgås med. Jag har bott i Sthlm i nio månader nu utan att riktigt ha några vänner att umgås med. De enda jag har är ju faktiskt mina kollegor som jag bara träffar på jobbet. Känns lagom patetiskt sådär om jag ska vara ärlig.

Jag ska inte vara bitter.
Nu: matlagning. I min ensamhet.

Var på fest igår, med temat James Bond. Shit va stört ful jag var. Jag fick presentera mig som "Hej, det här är jag och mina bröst." Jag gick ju in för min roll, och då var man tvungen att ha urringning. Det var snyggt.
Jag var Jaws flickvän Dolly. Glasögon och flätor mitt uppe på huvudet. Jag var skitnördig, men det gör inget.

Måste uppdatera imorrn, för nu måste jag gå och lägga mig faktiskt.
Puss till er.

Tänk vilken lycka, den sjunde november 1991, när jag fick min efterlängtade lillasyster. Tänk va jag var glad över att få en lillasyster, för brorsan ville ha en lillebror, alltså vann jag eftersom jag ville ha en lillasyster :)
Tänk va olycklig hon gjorde mig när hon lärde sig att greppa saker, till exempel mitt hår, och drog för allt vad hon var värd. Då skrek vi ikapp hon och jag. Tänk va olycklig hon gjorde mig när jag skulle vara storasystrig och byta blöja på henne en gång och hon var dålig i magen. Det hände bara en gång, aldrig att jag skulle göra om det. Va äckligt man tyckte det var!

Tänk vilken lycka jag känt när min lillasyster ringt och gråtit av glädje när hon fått godkänt i ett skolämne som hon kämpat så hårt för, eller när hon bara ringt för att säga att hon saknar mig.

Idag är jag faktiskt lite olycklig över att vara storasyster. Det tär på mig, skär i min själ att se hur dåligt hon mår. Höra på henne när hon ringer och gråter och vill att jag ska hjälpa henne, när jag vet att jag står maktlös och inte kan göra någonting för att hjälpa henne. Det gör ont, på riktigt värker i kroppen av att se vad hon gör mot sig själv, hur hon skadar sig själv både psykiskt och fysiskt, att hon bara inte kan inse att den enda som kan rädda henne är hon själv.

Jag känner mig maktlös och tom när hon ringer till mig och gråter och frågar när båten från Gotland går nästa gång så hon kan få komma hit för att slippa allting hemma.
Allting bara känns som en riktigt dålig mardröm. I mina ögon är hon fortfarande den sju-åriga snorunge som knappt kan klockan och knappt kan skriva sitt namn själv. Ah, good times.
Jag vill bli väckt ur mardrömmen och återgå till den tid då vi grälade om vilken mascara man ska använda och vilken hårfärg man ska ha.
Det går ju liksom inte. Jag känner mig liten och ynklig som ett barn, vill bara sätta mig och gråta i ett hörn medan någon kramar mig och säger att allting kommer bli bra. But that ain't going to happen either, is it?

Fuck it.

Ibland här i livet kan man stöta på missnöjda människor.
En del av dessa missnöjda människor går omkring och är missnöjda är det mest för sakens skull. De är bittra helt enkelt. Dessa går inte att "rädda".
Andra missnöjda människor kan man faktiskt hjälpa, se till så att deras liv piggas upp lite. Här kommer poängen: man måste ge och ta. Man kan inte bara gå omkring och vara en bitter jävel och bli uppiggad av andra utan att själv försöka hjälpa till att pigga upp någon annan bitter jävel i sin omgivning.
Man kan inte heller gå omkring och bara försöka pigga upp andra, det blir man ju helt sänkt av. Kommer man tillräckligt långt ner så är det en jävligt brant och hal uppförsbacke man får se fram emot.

Just nu är jag ganska missnöjd. Men jag har några nära och kära som piggar upp min vardag. Det räcker liksom med att de berättar något roligt som hänt dem, att de har något som gör att de mår bra. Då mår jag bra, och lyfts upp ur dypölen där jag alltför ofta är.

Nu ska jag göra ännu en kund nöjd. Eller missnöjd. Förhoppningsvis blir jag inte kallad CP idag.
Håll tummarna för det. :)

Kan man missbruka sin blogg? Jag har en tendens att göra det. Jag knarkar min blogg.
Ganska oförskämt egentligen.

Jag har fan i-landsproblem idag. Funkar inte med familjen. Jag orkar inte berätta allting, men min lillasyster mår väldigt väldigt dåligt just nu, och det får oss andra att också må väldigt dåligt.
Vet fan inte om man bara ska låtsas som att det regnar, bara låta bli att prata med dem. Jag blir verkligen helt sänkt. Jag tycker verkligen att det suger getpung. Jag är hela familjens satans jävla jourhavande kompis. Jag pallar inte. häromdagen ringde mamma och grät. Hon har ingen annan i världen att prata med och jag vet inte vad jag ska säga. Jag finner liksom inte ord.
Finns uttrycket maskrossyskon?

Jag har massor av mer saker att berätta, så jag lär ju återkomma.
Anniica - Snart i en dator nära dig!