AnniicA - Sötast i Stan -

Jag oroar mig för mycket. Oroar mig för min syster, hennes bebis, vår far, kubtävlingen i december, ett eventuellt EM osv. Saker jag inte kan styra över, sånt går jag omkring och oroar mig över. Det stör mig ganska mycket.

Just nu är en väldigt dålig period. Jag har ont överallt, de där jävla lederna. Det här gör att mitt humör alltsom oftast är uruselt. Nu på hösten är det som värst. När kylan börjar komma, värken gör sig liksom påmind extra mycket just nu. Man orkar liksom inte vara glad. Det är helt värdelöst. Kylan är min värsta fiende, för det är också något jag inte kan påverka, men har svårt att lära mig att leva med. Det värker och värker, och mina vackra rosa ledvärkstabletter tycks inte vara starka nog.
Det känns märkligt att jag, som 25 år gammal, ska äta de här tabletterna, det känns som orättvist!
Men som man säger, bit ihop eller bryt ihop. Man bryter ihop ofta, sen är det bara att komma igen. Ständig uppförsbacke. Jag hatar det.

Jag flyttade in i min lägenhet för två veckor sedan, men än så länge har jag faktiskt inte fått någon riktig ordning på det hela. Jag har varit sjuk, och orkar liksom inte bära och plocka upp och plocka bort.
Tänkte iaf dela med mig av mitt kaos:

Jag är så jävla glad! Har fått ett alldeles eget första handskontrakt i Stockholm!
Gullmarsplan är platsen! Förstår ni? Gullmarsplan!
Lägenheten är jättehärlig, en liten etta på 34m2, hyfsat billig, renoverad för ett år sedan, rostfria vitvaror i köket.
Nä, jag tror inte att ni förstår hur lycklig jag är!
13.00 skulle jag på visning, var där lite tidigt, så vid 12.50 fick jag komma in och kolla. Jag kollade runt och bara älskar stället. Kilar tillbaka till jobbet, 13.45 ringer hon mig från bostadsförmedlingen och vill att jag ska komma dit och skriva kontrakt. Visst är det otroligt?
Lycka är ett lägenhetskontrakt i Stockholm, och jag tamejfan dansar av glädje!

Men hörrni. Budgivning på lägenhet är fan inte bra för nerverna. Jag har igår och idag suttit som på nålar med att härja med mäklare, följa e-bud, ringa min moster, ringa mamma... Oj så söligt det vart! Men nä, allt var förgäves. Jag förlorade lägenheten med ynka 5000, men den jäveln som fick lägenheten till sist hade kanske kunnat gå längre, vad vet jag? Ah well, jag ska inte gråta över det, för så fin var den inte.

Här hemma på Persikogatan pågår packning för fullt, jag har nog inte riktigt fattat hur jävla mycket grejer jag har egentligen. Sanslöst är nog the word of the day skulle jag vilja säga. Men å andra sidan, just nu känns det inte som att det är så mycket kvar. Känns som att det mest är själva möblerna kvar, för nästan alla skåp och garderober är tömda, och resten kommer jag länsa imorrn och på fredag.
Var på lägenhetsvisning idag. Det roliga var att en kollega (också gotlänning) och jag stod o pratade, så berättade jag glatt att jag skulle på lägenhetsvisning i Huddinge. Jaha, frågar han, vilket område? Ja, Flemingsberg typ. Mhm, så frågar han vilken adress. Ja jo, jag fick ju berätta det, för jag vet ju inte vars det var. Han fortsätter frågvist, vilket nummer är det? Ha! Då visar det sig att det är samma gata han bor på! Dessutom så bor ännu en av våra kollegor där, även han gotlänning! Våran alldeles egen gotlandskoloni i Visätra! Eller ja, man ska inte säga hej förrän man är över ån, för jag har inte fått lägenheten ännu. Jag var "en av ett antal personer som blivit erbjudna visning". Vad är det för trams? TRAMS I tell you! Jag vill ju veta om jag är nr 7 av 10, för då behöver jag inte hoppas så mycket, eller om jag ligger som nr 2 och ifall jag ska behöva ninja ner den som ligger etta. (Vad gör man inte för en lägenhet? :P )
Nu verkar det iaf som att jag kanske slipper bo i Enköping! Eller ja, ev, som jag och Plingelingan och tillhörande sällskap skulle säga. Ev. Maybe baby.
Jag får väl återkomma, så jag håller er lite up to date, ifall ni nu skulle bry er. :)
Puss och kärlek.

Ja, det är frågan. Jag har två alternativ: Bakom dörr nr 1 finns möjligheten att flytta till Gotland, home sweet home. Min familj och mina vänner finns där. Dörr nr 2 visar vägen till att bo inneboende hos någon av mina vänner, ett par veckor på vardera ställe typ, eller att bo i Enköping ett tag, tills jag hittar något eget. Här kommer dörr nr 3 in i bilden. Vad döljer den för märkligt alternativ?
Jag funderade i mitt stille sinne ifall man skulle ta chansen att försöka hamna någon annanstans i Sverige, nu när jag ändå kanske måste lämna Stockholm? Faktiskt det enda stället som faller mig in är (hör och häpna!): Luleå. Jag har vänner där, som jag kan sakna. Jag gillar staden, det finns en härlig charmfaktor som gör att jag trivs där. När jag var på väg dit för några år sedan (typ fyra år sen?), så kändes det som om jag kom hem när jag landade på Kallax.
Det är ju faktiskt rätt sällan man känner en sån "hem-känsla" när man kommer till ett ställe. Jag minns så väl att mamma hade en sån känsla om Stånga när vi åkte dit när vi var yngre. När vi kom till Lye så sa hon alltid att "nu är vi snart hemma", även om det var flera mil hemifrån. På Gotland är 3 mil skitlångt och 5 mil är en hel evighet, speciellt när man är lika rastlös som den här fröken Molin.

Nedräkningen till VM har börjat, om två veckor är vi där, nervösa, upptrissade och glada över att vara där. Jag ser fram emot det jättemycket och jag tycker inte tiden går tillräcklilgt snabbt.
Men å andra sidan är det väldigt mycket jag ska hinna med på den tiden, så jag får nog vara nöjd med hur "sakta" tiden går.

Nu är det läggdags för fröken Molin, jag skulle gått o lagt mig för jättelänge sen, men jag fastnade as always framför några avsnitt av True Blood.
Puss på er, på återseende!