AnniicA - Sötast i stan -

Jag borde chansa lite mer. Har varit ganska dålig på det än så länge i år. Förra året var jag ju i mitt esse, chansade mycket och gjorde massor!
Jag säger inte att 2010 inte varit fantastiskt so far, för det har det verkligen, jag har haft en fantastisk start på året!

Chanserna som jag syftar på är snarare jobb. Jag hittade en tjänst som hade passat mig som handen i handsken, men jag sökte den inte. Varför? För att jag inbillade mig att det finns bättre.
Tramsigt, javisst. Men jag är lite sån ibland. "Så kan det gå när inte haspen är på."

Hur mycket hemligheter "får" man ha? Eller man kanske inte ska berätta allt alla gånger?
Är det bra för en själv att hålla undan en del saker tro?
Nä, jag vill nog inte veta allt, jag går nog under då.
Man ska inte se tillbaka på det som varit och deppa över det, utan man ska blicka framåt och se vad framtiden har att erbjuda istället. Eller hur? :)

Hon åkte härifrån för två timmar sen, men jag sitter o funderar på vart hon är. Min lilla tjej, jag letar på "hennes" matta, tittar mot sängen, men hon är inte där.
Just nu sitter hon i en trång (det är de alltid, oavsett hur stora/små de är...) transportbur i hamnterminalen i Nynäshamn. Min stackars lilla fina tjej.
Jag ångrar mig, jag vill ha tillbaka henne nu.
Fan också.

Ni vet såna där dagar, då allt bara går fel eller det händer något som bara förstör ditt humör för resten av dagen?
Jag har en sån morgon. Skulle sätta mig i soffan med en full kopp kaffe och slösurfa lite, så som jag gör varje morgon. Lyckas på något sätt tappa kaffekoppen, vilket resulterar i kaffe på bordet, mattan och min vita soffa.
Jag vill bara gå och lägga mig och dra något gammalt över mig.
Kan vi köra på det? Inte? Hepp...

Jag har inbillat mig att det är fredag idag. That's really fucked up. Konstigt hur en dag kan bli totalt uppfuckad pga att man försover sig. Upp- och nervända världen.

Dagens i-landsproblem:
Har ingen nagelfil hemma och en nagel har gått av. I'm such a girl.

Att vakna i panik av extralarmet pga att vanliga larmet inte ringt, det är inte en okej start på en tisdag. Men det här ser ut att lösa sig ändå. Humöret var inte så roligt första timmen, men nu så.

Kom innanför dörren, helt slut efter att ha kånkat på tunga kassar, går in i vardagsrummet och bara känner all energi och livsglädje rinna av mig.
Katten har under en period börjat störa sig på två stycken plugg som sitter i väggen. De är liksom röda, de syns ganska mycket på en vit vägg. De här sitter alltså mitt på väggen, säg en meter ovanför soffryggen. Då har katthelvetet hoppat upp, rivit sönder tapeten runt pluggen och även en bit av "skarven".
Det är nära nu, snart åker hon ut. Fan vad sur jag blir. Lessen och jävligt omotiverad.

Idag skapar jag ovänner. Det kan iofs bli jävligt roligt.
Jag skrattar inombords och lever rövare.

Jag är barnsligt glad just nu!
Varför? I'll tell you later! :D

Idag har vi haft en sk workshop med en beteendevetare, efter att alla på avdelningen fått göra ett test och sedan haft ett personligt möte med den här människan. Då fick man alltså en analys på sitt eget beteende, vad man har för grundbeteende och anpassat beteende. Grundbeteendet är ens everyday beteende, det anpassade är tex på jobbet.
Vi har idag avslutat den här utbildningen eller vad man nu ska kalla det för, med den här workshopen. Vi skulle försöka komma på grejer som gör att vi kan arbeta bättre tillsammans, lära oss att förstå varandra och hur de andra funkar.
Vi diskuterade att man måste vara öppen, ärlig, ha empati, kunna ge och ta konstruktiv kritik osv mot sina kollegor.
Är inte det en självklarhet i övriga livet också? Man måste kunna vara det mot sina vänner och mot sin pojk-/flickvän också! Det är ju ingen idé att gå omkring och ignorera andra, inte lyssna och så vidare. Det är ju viktigt att man ska kunna vara så mot alla. Den gyllene regeln: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.
Enkelt.
Är du tyst och svår mot mig, så kan jag vara det tillbaka. Men helst inte. Jag gillar öppna dialoger. Vuxet va?

Nu ska jag ta mig an monstret.