Jag oroar mig för mycket. Oroar mig för min syster, hennes bebis, vår far, kubtävlingen i december, ett eventuellt EM osv. Saker jag inte kan styra över, sånt går jag omkring och oroar mig över. Det stör mig ganska mycket.

Just nu är en väldigt dålig period. Jag har ont överallt, de där jävla lederna. Det här gör att mitt humör alltsom oftast är uruselt. Nu på hösten är det som värst. När kylan börjar komma, värken gör sig liksom påmind extra mycket just nu. Man orkar liksom inte vara glad. Det är helt värdelöst. Kylan är min värsta fiende, för det är också något jag inte kan påverka, men har svårt att lära mig att leva med. Det värker och värker, och mina vackra rosa ledvärkstabletter tycks inte vara starka nog.
Det känns märkligt att jag, som 25 år gammal, ska äta de här tabletterna, det känns som orättvist!
Men som man säger, bit ihop eller bryt ihop. Man bryter ihop ofta, sen är det bara att komma igen. Ständig uppförsbacke. Jag hatar det.
Jag flyttade in i min lägenhet för två veckor sedan, men än så länge har jag faktiskt inte fått någon riktig ordning på det hela. Jag har varit sjuk, och orkar liksom inte bära och plocka upp och plocka bort.
Tänkte iaf dela med mig av mitt kaos: