AnniicA - Sötast i stan -

Nu ska jag skriva av mig. Det här är inte riktat till någon, jag vill inte ha några dumma kommentarer att jag är en kärring eller liknande. Jag vill bara skriva av mig, för det här tär verkligen på mig, äter upp mig inifrån.

Jag kan brytas ner psykiskt av min lillasyster.
Vet inte riktigt vad jag ska göra för att försöka hjälpa henne. Hon rymmer hemifrån stup i kvarten, till en pojkvän som slår henne, för att hon förstår inte bättre. Jag försöker verkligen hjälpa henne, förklara för henne, berätta vad som är bra och dåligt för henne.
Jag kommer att ge upp hoppet om henne. Jag orkar inte. Hon bryter ner mig totalt, jag orkar inte med henne. Det känns som att det är enklare att låtsas att jag inte har några syskon. Det vore liksom lätt/enkelt.
Har ingen lust att fortsätta lyssna på mamma eller hennes sambo när de ringer och beklagar sig över att mina syskon har gjort nå dumt, att min bror fortsätter i sina galenskaper om sin operation, vad som kommer att bli hans nya greje att haka upp sig på, min lillasyster när hon inte sköter skolan, rymmer hemifrån hela SATANS JÄVLA tiden.

Jag ger liksom upp. Nej, just nu orkar jag inte.
Jag har fan egna problem att brottas med, och det är fan ingen lek det heller.
Tänk om jag haft en lillasyster som bara kunde göra som jag säger, och ge mig tips och råd också. Det hade varit nåt.

Och kom ihåg! Spela svår! I sann Thomas Järvheden-anda! =)