AnniicA - Sötast i stan -

Tänk vilken lycka, den sjunde november 1991, när jag fick min efterlängtade lillasyster. Tänk va jag var glad över att få en lillasyster, för brorsan ville ha en lillebror, alltså vann jag eftersom jag ville ha en lillasyster :)
Tänk va olycklig hon gjorde mig när hon lärde sig att greppa saker, till exempel mitt hår, och drog för allt vad hon var värd. Då skrek vi ikapp hon och jag. Tänk va olycklig hon gjorde mig när jag skulle vara storasystrig och byta blöja på henne en gång och hon var dålig i magen. Det hände bara en gång, aldrig att jag skulle göra om det. Va äckligt man tyckte det var!

Tänk vilken lycka jag känt när min lillasyster ringt och gråtit av glädje när hon fått godkänt i ett skolämne som hon kämpat så hårt för, eller när hon bara ringt för att säga att hon saknar mig.

Idag är jag faktiskt lite olycklig över att vara storasyster. Det tär på mig, skär i min själ att se hur dåligt hon mår. Höra på henne när hon ringer och gråter och vill att jag ska hjälpa henne, när jag vet att jag står maktlös och inte kan göra någonting för att hjälpa henne. Det gör ont, på riktigt värker i kroppen av att se vad hon gör mot sig själv, hur hon skadar sig själv både psykiskt och fysiskt, att hon bara inte kan inse att den enda som kan rädda henne är hon själv.

Jag känner mig maktlös och tom när hon ringer till mig och gråter och frågar när båten från Gotland går nästa gång så hon kan få komma hit för att slippa allting hemma.
Allting bara känns som en riktigt dålig mardröm. I mina ögon är hon fortfarande den sju-åriga snorunge som knappt kan klockan och knappt kan skriva sitt namn själv. Ah, good times.
Jag vill bli väckt ur mardrömmen och återgå till den tid då vi grälade om vilken mascara man ska använda och vilken hårfärg man ska ha.
Det går ju liksom inte. Jag känner mig liten och ynklig som ett barn, vill bara sätta mig och gråta i ett hörn medan någon kramar mig och säger att allting kommer bli bra. But that ain't going to happen either, is it?

Fuck it.