AnniicA - Sötast i stan -

Jag vet inte, men ibland känns det som att jag blivit en total besvikelse för min mor.
Hon bad mig för ett tag sen att jag ska ta hand om hundpensionatet för henne nu sista helgen i augusti, dvs 24-26.
Då är det kub-SM. Jag har inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte.
Hon ville veta snarast, för att hon ville åka på någon hundtävling, och om jag inte kan ta pensionatet för henne, så stannar hon hemma.
MEN, så anmäler hon sig till sin hundtävling, och jag har fortfarande inte sagt att jag kan ta pensionatet för henne, och nu har hennes sambo bestämt sig för att åka med på hennes hundtävling, vilket nästan betyder att jag MÅSTE ta pensionatet, vare sig jag vill eller ej.
Jag vill åka på kub-SM, egentligen, men jag vet inte om jag har råd.
Mamma räknar kallt med att jag ska ta pensionatet, även om jag inte svarat...
Hon sa till mig att hon inte tror att jag "klarar pressen", att lösa kuben inför folk, dessutom på tid.
Skönt med stöd från sin mamma.

Idag berättade jag för henne om mina planer att eventuellt börja plugga till våren, till sjuksköterska, att jag och Zeus pratat lätt om att plugga båda två till det. Jag har nästan bestämt mig, ska plugga upp naturkunskap B bara, sen söka till Karolinskas distansutbildning här. (eftersom det inte går så bra på jobbfronten så tänkte jag att det kanske vore bra att plugga lite...)
Då säger min mamma att hon kan inte se mig som sjuksköterska, men Zeus skulle passa som det.
"Du borde plugga till hundfysiolog!" sa mamma till mig.
Jag är inte så pass intresserad av hundar så att jag skulle kunna göra nåt sånt, nej... Men det skulle gynna henne, vilket ibland känns som att det är det enda hon bryr sig om.
Som sagt, det är skönt med stöd från mamma.

Det bara känns som att inget jag gör duger.
Det är en ganska sugig känsla, att jag inte kan göra henne nöjd.
What's a girl to do?